Bidrag 7: Restaurangbesök eller ett fall för insatsstyrkan?

Hotellets restaurang håller stängt på lördagar, så det var lämpligt att äta i nere i byn. Två kvinnor i tobaksaffären följde oss ut på gatan och pekade ut den närmsta av två restauranger.

Klockan var fem i åtta på kvällen när vi kom fram till den. Det hade som sagt varit en ansträngande dag, det var varmt och jag var i samma ålder som tidigare. Svettig alltså. Till saken hör att vid hög värme och luftfuktighet minns mitt hår någon för länge sedan invandrad förmoder och kryllar sig. Ni har alltså bilden klar för er?

En storväxt nordisk kvinna, med typ Medusafrisyr, och svetten stänkande? Oss emellan hatade jag varenda liten sval och fräsch italienska jag hade sett de senaste två timmarna. Jag tog tag i glasdörren och drog. Alla svenska dörrar går utåt. Dörrf*n grep. Jag drog hårdare och den började gå upp, men
behövde ett rejält ryck för att med ett brak öppna sig så vi kunde komma in. Hovmästaren, servitrisen, kocken och diskaren hade kommit utrusande och stod på led och gapade. När vi, dvs. jag för Mannen gapade han med, sade att vi ville ha ett bord för två fick servitrisen fram att allt var reserverat och att de inte öppnade förrän klockan åtta.
– Det var ju öppet, morrade jag, som kände lukten av mat.
– Nej, det var låst, och dörren går inåt, svarade servitrisen.

Hovmästaren rusade fram och försökte stänga dörren igen, med resultat att listerna ramlade av (lärde mig två nya italienska svordomar på kuppen), och när han försökte få på dem lossnade ena gångjärnet. Mannen tyckte vi skulle gå, och ibland har han rätt, så vi gjorde en artig sorti, önskade god kväll och jag tillade ‘vi ses’. Detta kunde upplevas som ett hot, tyckte Mannen, som nyligen sett om Gudfadern. Han hade också en massa idéer om att hyra ut mig till insatsstyrkan eller som stand in för Bruce Willis eller nåt. När han börjar flina för sig själv nu vet jag vad han tänker på. Men han har öppnat alla dörrar för mig sedan dess.

Varför är detta minne ditt bästa reseminne?
För att jag fortfarande fnissar åt det, även om jag får pikar när dörrar är låsta.

Bidraget inlämnat av: Monica L